lisakaninteblienboll

Idag, den 10/11-08, hände det som skulle hända. Min syster fick sitt tredje barn och jag blev alltså moster för tredje och förmodligen sista gången. Det är inte illa att nu ha hela fem syskonbarn. Frågan jag nu ställer mig, när båda mina äldre syskon gjort som man ska, är när jag ska lyckas göra det de gjort. Det är en fråga som verkligen tåls att fundera på med tanke på att jag iprincip gett upp hoppet om den andra sorten. Den sortern är verkligen en sort för sig och kommer man någonsin förstå? Kanske är det det som är meningen, för det vore ju tråkigt om det nångång gick lätt. Om det nångång bara kan få vara som man trodde när man var mindre. Hur gammal har man blivit när man säger att det var bättre förr? Förmodligen tillräckligt gammal för att uppskatta det förfluta. Synd då att man alltid ska komma på i efterhand att man hade det bra då, när det nuet var. Tror jag måste bli bättre på att leva i nuet. Leva i nuet och inte oroa mig för morgondagen. Varför oroa sig för nått som inte ens hänt än? Ibland tillåter dock inte ens livssituation att inte tänka på hur det kommer bli i framtiden. Just nu är det mycket tankar om framtiden och hur det ska bli. Egentligen vet jag nog eftersom jag en gång sett det.

Det där med barn är häftigt. Igår låg den lille i magen, vilket i sig är helt otroligt! Idag finns han på jorden och kommer så att göra i minst 7 decenier. E&M kommer frånochmed nu alltid ha en lillebror och de kommer knappt komma ihåg en tid utan honom trots att de är ganska stora nu. Han kommer vara kusin med mina barn. Han kommer, frånochmed idag, alltid finnas. Jag vet, det är en självklarhet, men när man tänker efter så är livet himla fashinerande. Det är så himla uträknat att man kan ju ibland undra om slumpen ens existerar. Är allt redan uträknat? Fast nej, det tor jag ändå inte. Något måte man ju ha att säga till om. Jag tror man skapar sitt egna öde. Allt är tillfälligheter, noga uträknade.

Nej, nu är det slutsvamlat för denna gången. Punkt.