Hope. Vad är det?
Min blogg lever sådär mycket nu för tiden. Inte för att jag inte har tid utan för att jag glömmer.
Igår var veckans torsdag, fast det var mer som en lördag på XoY, vilket vi inte gillar lika mycket men det funkar. Dansa får vi ju iallafall. Det var preparty hemma hos mig och det spelades spel och lektes lekar, som vanligt när vi mogna pedagoger är i farten. Det är inte för inte som vi alla blir pedagoger. Skolan är förövrigt väldigt snart slut. Det är inte ens kul att vi ska ha sommarlov för det betyder att vi alla splittras och inte träffar varandra på flera månader. Usch, jag vill inte ens tänka på det.
Jag kan tycka att det där med att ignorera folk är ganska intressant. Ena stunden tror man att man faktiskt kanske betyder något. Men nästa gång existerar man inte. Det som gör en mest besviken tror jag är att man har förväntningar. Men det värsta av allt är att man borde ha lärt sig vid det här laget, att förväntningar är inget att ha. Man blir bara besviken, gång på gång på gång. Varför hoppas på något man vet inte är ens värt att hoppas på? Igår hoppades vi alla på olika. Men ingen av oss fick våra förväntningar uppfyllda. Vi blev arga. Men ärligt, vad hjälper det att bli arg? För vi vet ju, innerst inne, att vi aldrig skulle ha hoppats från början. Jag. Hatar. Det.
Ikväll ska jag passa barn, tre stycken små liv. Tre liv som ska äta samtigt, bada samtidigt och läggas samtidigt. Det ska bli kul att känna på hur framtiden kommer bli. FAN. Nu hoppas jag igen. Det där hoppet alltså....
// "Nej tyvärr, vattnet är slut. Vill du dricka något annat?"
Igår var veckans torsdag, fast det var mer som en lördag på XoY, vilket vi inte gillar lika mycket men det funkar. Dansa får vi ju iallafall. Det var preparty hemma hos mig och det spelades spel och lektes lekar, som vanligt när vi mogna pedagoger är i farten. Det är inte för inte som vi alla blir pedagoger. Skolan är förövrigt väldigt snart slut. Det är inte ens kul att vi ska ha sommarlov för det betyder att vi alla splittras och inte träffar varandra på flera månader. Usch, jag vill inte ens tänka på det.
Jag kan tycka att det där med att ignorera folk är ganska intressant. Ena stunden tror man att man faktiskt kanske betyder något. Men nästa gång existerar man inte. Det som gör en mest besviken tror jag är att man har förväntningar. Men det värsta av allt är att man borde ha lärt sig vid det här laget, att förväntningar är inget att ha. Man blir bara besviken, gång på gång på gång. Varför hoppas på något man vet inte är ens värt att hoppas på? Igår hoppades vi alla på olika. Men ingen av oss fick våra förväntningar uppfyllda. Vi blev arga. Men ärligt, vad hjälper det att bli arg? För vi vet ju, innerst inne, att vi aldrig skulle ha hoppats från början. Jag. Hatar. Det.
Ikväll ska jag passa barn, tre stycken små liv. Tre liv som ska äta samtigt, bada samtidigt och läggas samtidigt. Det ska bli kul att känna på hur framtiden kommer bli. FAN. Nu hoppas jag igen. Det där hoppet alltså....
// "Nej tyvärr, vattnet är slut. Vill du dricka något annat?"
Kommentarer
Postat av: Denise
Jaa vilken kväll.. Alla män var jävel jävel och vattnet var slut, va kunde mer gått fel? Tur att vi har varann :)
Trackback
